Where do the children play?
Sist jag skrev har jag för mig att jag beskrev något scenario framför en romantisk komedi som fick mina tårar att trilla. Idag såg det nästintill likadant ut bara det att den romantiska komedin var utbytt mot tv-serien Malmvägen, där Roomservice-killarna gör någon slags "insats" i en av Stockholms mest utsatta förorter. Jag har bara sett någon snutt tidigare men idag tittade jag på ett helt program. Och nu måste jag med hjälp av bloggen resonera lite om vad jag tycker om det här programmet, eller i alla fall det avsnittet som jag såg precis nyss. På ett sätt så finns det en charm med att visa äkta och ren "real-world-material", om det nu är det... och inte människor spelar över och påverkas alltför mycket eftersom de är medvetna om att det står en gubbe med kamera bredvid hela tiden. Det måste ju så klart påverka, men det känns ändå som om människorna är väldigt äkta i rutan. De har lyckats med det. Om jag nu i denna skrift ska skita i att vara politisk korrekt och bara spruta ut mina första tankar gällande detta så ska jag göra det i listform tror jag (börjar med minus, slutar med plus):
- MINUS
1. 3-6 vita medelklass(vissa dock väldigt framgångsrika inom tv)män "gör en hjälteinsats" för att få ca. 5 killar med utländsk, strulig bakgrund att "skärpa sig". Värsta maktspelet.
2. De visar sjukt mycket av de snubbar som håller på och hävdar sig hela tiden, bråkar och stökar och tv-teamet lägger på "spännande" musik när de går längs de mörka gatorna och röker och snackar skit om polisen. Dessa ungdomar kommer att för andra ungdomar som ser detta uppfattas som ashäftiga vilket medför en stor risk. Risk för att fler vill vara som dem... de bråkar och härjar, snackar om det "hårda livet". Ungdomar i liknande situation ser upp till dem, vill vara som dem och det framstår ju även som om det vore funktionellt - de här killarna får ju för fan vara med på TV!
3. Det var även tjejer med och jobbade men de syntes i bakgrunden kanske 3 gånger.
4. Undrar vad medelsvensson säger när de ser programmet, jag hoppas att mina tankar är för låga om medelsvensson och behåller mina tankar för mig själv gällande det. Vågar inte riktigt vara så o-korrekt...
+ Plus
1. Killarna får ett forum att föra ut sitt budskap, så att många hör.
2. Tomas Bodström är på besök och de får även där en ingång till makten... skulle jag också vilja ha. Känner kanske mer närhet till makten.
3. Idiot-polisen (som jag tror existerar ibland) får sig en känga!
4. Det känns äkta, genuint, vackert. Och de får mig att börja gråta för ibland känns det som om samhället är så jävla sjukt men det är ingen jävel som säger något så att det hörs.
Ja. Det var mycket som kom upp, delvis för att jag träffar ungdomar hela dagarna som också tar upp det som de säger. Uttrycker det i allt de gör. Men allvarligt: Var leker våra barn i dagens Sverige? Leker de på bra platser? Kommer de att ha lust att växa upp och göra det som "samhället" vill att de ska göra?
Alla hjärtans dag tänker jag inte ens kommentera. Jag lägger all min energi den här veckan på att leka med barnen! Jag har massor av dem. De vet inte om det, men jag kallar dem för mina barn. Och jag ska göra allt jag kan för att de ska få ha det bra så länge de leker. Alla barnhjärtans vecka!
Haha... vilket pretto-inlägg! Jag vet, men det tillhör min personlighet att vara lite så här pretto ibland, någon dåre måste ju vara det också.
Keep it real.
Born to be wild
Hon funderar faktiskt på det. Hon vill ju egentligen hellre vara "born to be wild" än "born to be boring..." Vad menar ni? Kan det finnas mellanting? Nej det tror hon inte.
Idag är det söndag. En riktig sådan. Efter ett sent spektakel ramlade hon hem med svarttaxi och somnade som en liten bebis bredvid sin trogna bundsförvant. Innan insomnandet fick hon dock fram hur needy hon var vilket bundsförvanten med tåren i ögat försökte lösa. Hon tackar idag för denna tapperhet. Idag har hon sedan färdats på de välkända vägarna i mellansverige tillsammans med, återigen, bundsförvanten. Tillsammans lyssnade de båda flickorna på hitlistan och fick till sin stora förtjusning lyssna till Sebastians stämma precis efter att de passerat Gåvan. Men han blir tyvärr inget större än en dokusåpakille. Han har stämpeln, han är inte genuin och han sög faktiskt. NOT BORN TO BE WILD! BORING!
För övrigt funderar hon över livet eller försöker att låta bli. Tittade på sport. Hon blev lycklig då snowboardåkarna dundrade fram i halfpipen med energi och (något som de flesta andra idrottare under OS saknar) distans till tävlingen och distans till vad som är viktigt. De garvade, larvade sig framför kameran och körde sin grej. "Jaja... ok, nu vann jag en OS-medalj, fan va kul men imorgon ska jag åka skateboard igen och det längtar jag till"... den typen av människor. De tog tävlingen med ro. De tjoade och tjimmade och verkade ha jävligt kul bara. Mer sådant vill hon se!
Nu ska hon gå och påbörja pizzabakning.
Hon saknar och älskar!
Blow him back into my arms
Illa kvickt vill jag ha honom i mina armar igen. Tyvärr är det inget jag råder över. Tyvärr är det inte mycket jag råder över... Förmodligen kommer dessa uttalanden att väcka opinion bland alla smygliberala vänner där ute så jag stannar där. Hänvisar istället till: "The bear is awake" - ny låt med Kenta 44... (OBS! hitvarning nästa år). I texten kommer ni att svaret finna på de eventuella frågor som väcktes i denna inledning.
Laleh blev årets vinnare på Grammisgalan. Ja... jag har suttit framför TV:n igen och tittat på en massa fantastiska människor som får pris för bra grejer de gjort. Men tillbaka till Laleh, henne kan man inte tycka illa om eller missgynna något. Hon är bara så genombra på något sätt. Hon är genuin. Eller visst KAN MAN tycka illa om henne, men jag kan inte det. Jag ler bara när hon står på scenen. Och visst kändes det som damernas år. Cruel and smashing ladies på årets grammisgala. Robyn for queen!
För övrigt håller jag på med mitt pendlarliv vilket jag är något trött på. Skulle vilja ha min lägenhet, mitt näste. Men jag får nöja mig med Lillens rum. Och La Saddos bäddsoffa. Den sov jag i inatt. Fast det tog lång tid innan vi somnade. Var tvungna att avhandla en hel del viktiga saker innan Herr Blund kunde sänka sig ner över oss. Det var ett enda svammel och hoppande mellan förflutet och nutid. Det kändes lite som terapi. Och för en gång skulle pratade vi BARA om oss själva... ja, nästan i alla fall. Jag snackade om saker som jag inte ens tänkt på sedan några år tillbaka. Det var märkligt, men det var skönt. Jag insåg att jag faktiskt lämnat en hel del gammalt bakom mig trots att jag tycker att jag fortfarande går och bär på en massa saker. I natt gick det dock upp för mig att jag släppt en del och vissa sår är så gott som läkta. Helt och hållet läkta. Sår som jag aldrig trodde skulle koagulera ens...
Jag känner mig lite pirrig. Jag känner mig lite yr. Det är nog bara den förgrymmade tröttheten. Imorgon är det utbildning hela dagen vilket jag ser fram emot. Påfyllnad. Ja tack. Kanske inte den påfyllnad jag allra mest hade velat ha, men ändå...
Tack som fan.
Kom änglar
Idag har jag varit på begravning. Det är sorgligt. Ledsamt. Vackert. Stelt. Gripande. Jobbigt. Definitivt.
Sen gick jag på en långpromenad. Det var skönt. Friskt. Tankerensande. Fridfullt.
Nu är jag trött. Dock bara en arbetsdag kvar den här veckan, det glädjer mig. Sedan ska jag ta en stillsam helg tror jag, med lite vin, samtal och sömn.
Tänkte på änglar idag på begravningen. Om det är något väsen som jag önskar uppenbrar sig när jag dör så är det just änglar. De verkar så genombra. Goda. Vackra.
Kom änglar!
