Blame it on the stones

PEACE OUT!

Gårdagens inlägg är en början på dagens kanske man kan säga. Vi har varit hemma och firat jul, mina vänner. Det är trevligt. Men det väcker en del känslor hos mig. Det är mycket som Söndermarken framkallar. Nostalgi, kärlek, vänskap och lite galenskap. Det är som om man far tillbaka i tiden och upplever samma saker om igen. Det är kanske något jag håller på med bara för att bearbeta saker. För att kunna lägga det bakom mig "ännu mer". Men det känns inte riktigt så just nu, dagarna efter jul. Det känns mer som om man väcker saker till liv igen. Men när jag gått igenom det här som jag nu håller på och går igenom kanske jag kommer ut på andra sidan med lugnare sinne gällande det som varit. Eller så är det inte riktigt så?

Jag sitter på mitt arbete och läser en bok om Motiverande Samtal och kapitel 2 har överskriften: AMBIVALENS - Förändringens dilemma. Där står en massa bra saker om fenomenet "Jag vill och vill inte". Det står om närmande - undvikande konflikter. (Jag skriver ur boken:) Det tycks finnas en speciell potential för folk att fastna i just denna sorts konflikt och den skapar en betydande stress. Personen blir attraherad och avskräckt från samma sak. "Fatal attraction" är termen som används - "can't live with it, can't live without it..." I omväxlande cykler hänger sig personen åt beteendet för att sedan avstå från det. Resultatet av denna jojo-effekt är ett klassiskt kännetecken för närmande - undvikande konflikt. På 30-talet sjöng Henderson: "min smak för godsaker säger ja, men min visdomstand säger nej." Sen vänner kommer förljande: Konflikternas stora champion är dock den dubbla närmande - undvikande konflikten där personer slits mellan två alternativ av vilka båda har lockande positiva och kraftfulla negativa aspekter...

Jag tror att några sitter och småler nu... om ni läst detta noggrannt. ;) Vad ska jag säga mer... kanske att vi gör våra val eller icke-val. Men det är alltid ett val, ett beslut. Varje sekund beslutar vi oss för det vi gör och det är man själv ansvarig för, mer eller mindre direkt. Ibland är man lite störd helt enkelt och ser inte klart. Ingen ser alltid klart. Jag är inte ens säker på att vi alltid vill se klart. Vad fan det nu betyder...

Jag vill avsluta med att citera Fjodor Dostojekvski (Från Underjorden):

Varifrån fick alla de vise idén att en mans önskningar måste vara normala och dygdiga? Varför inbillade de sig att han ofelbart vill uppnå det som är förståndigt och nyttigt?

upplagd av Blame it on the stones @ 10:05 5 kommentarer

Tills man bestämt sig så finns där tvekan, möjligheten att dra sig tillbaka, alltid ineffektivitet beträffande alla handlingar till initiativ och skapande. Det finns en elementär sanning som, om man ignorerar den, dödar oräkneliga idéer och utmärkta planer: att i det ögonblick då man verkligen bestämmer sig då följer Försynen också med. Alla möjliga saker börjar hända för en som aldrig annars skulle ha inträffat. En hel rad händelser kommer från beslutet.

- Johann Wolfgang von Goethe

upplagd av Blame it on the stones @ 13:02 2 kommentarer

vinterland

låt det snöa! låt det bli jul igen!

och ute i förortsbetongen mellan handledning och freaked out kids så blev det vitt. och jag fick lite extra energi, energi att köpa en klapp, genomföra det sista samtalet för dagen och med lite halkade steg ta mig hem. här i peacehill är det vackra julstjärnor i alla fönster och människor verkar nöjda med att julen är här om bara några dagar. jag känner mig oerhört sugen på jul, ledighet, glögg och mat.

på kontoret gäspar vi alla och vi har redan taggat ner lite. det är ingen hets, utan vi går i vår takt och vi förstår varandras trötthet. men det är hela 3 dagar kvar och jag tycker att varje timme masar sig fram.

nyårsplanerna börjar ta form och det ser ut som om att jag kommer att stå på en takterass på södermalm och beskåda det nya året svepa in över stockholm. 2007. jag är förväntansfull även i år. vad ska ske? vad vill jag ska ske? ja, det är många frågor och känslor att grabba tag i. det väntar något stort förmodligen... som alla år! :)

kanske börjar bli dags att lista årets stora händelser... men jag tror att jag får publicera den listan vid ett senare tillfälle.

JULEN ÄR PÅ

1. träffas och umgås med alla jag saknar
2. ledighet
3. snö
4. klappar
5. tomten

JULEN ÄR AV

1. "jag hinner inte" "jag måste bara" "åh, nej nu missade jag det!"
2. de ensamma och sorgsna
3. om det stora vemodet rullar in
4. ischoklad, nej det är verkligen inte gott
5. slask


jag återkommer inför nyår då den stora 2006-listan är klar! tills dess önskar jag alla blogskrivare och blogläsare en så fantastisk jul som möjligt!

jag vill avsluta med att citera lundell för tredje gången i detta inlägg... snart mina vänner, snart kommer änglarna att landa!

upplagd av Blame it on the stones @ 20:56 4 kommentarer

Sankta Lucia... eller?

Kommer ni ihåg Ally? Kommer ni ihåg hennes glöd, hennes längtan, hennes tveksamhet, hennes sökande efter sig själv och efter kärleken? För mig var Ally stor under några år. Jag grät när hon grät, och jag kände igen mig i hennes liv och jag ville nog vara som hon när jag blev stor. Hon är tillbaka... kl. 18.10 på TV4+. Och jag är stor nu. Hennes liv går dock i repris och mitt är konstant nya avsnitt. Ibland går jag dock runt och tror att jag lever en repris, vardagen är ofta den andra lik, i alla fall sturkturellt sett. Var det så jag tänkte om vardagen för 10 år sedan när jag satt klistrad framför Ally McBeal minst en timme i veckan? Tror inte att jag såg mitt 25åriga liv på det här sättet riktigt. Men egentligen kanske jag funderar mer som Ally nu än vad jag gjorde då... Ja, det var allt en bra tv-serie.

Vem är 2000-talets Ally McBeal?

Jaja... för övrigt är det snart jul och jag måste köpa alla klapparna på en och samma helg. Förmodligen ska jag göra det tillsammans med alla andra stockholmare... förmodligen kommer det att göra mig helt sjukt arg. Som tur är ska lillebror vara ett stöd i den processen.

Annars känner jag mig ledsen för att jag inte hört en endaste liten luciasång på hela dagen. Hur fan kan det komma sig? Ska inte nyhets-tv göra något fint inslag? Ska inte barn springa runt i vita linnen som är gråa nu ikväll och flamsa och sjunga plötsligt för människor lite överallt? När jag var liten klädde jag, Anna och Anna upp oss i luciakläder, tjafsade lite om vem som skulle få vara lucia på vilket ställe och slutligen plingade vi på dörren hos folk i området (det var på den tiden ALLA bodde på Turbo) och klev in och sjöng med de allra vackraste stämmor vi kunde. Turbo-borna var lyckliga och glada. Är det inte nu jag ska få tillbaka från andra? Ska inte mitt lussande ge något lussande tillbaka? Tydligen inte... Jag klurar på att ta fram den gamla körpärmen och sjunga en luciasång för mig själv! Det är ledsamt.

Även om jag ska köpa alla klapparna i helgen i den värsta julstressen så vet jag att det kommer att vara värt det när vi sitter där på julafton med paket och glögg och godis och god mat och varandra och myser och någon öppnar en av mina klappar och blir glad. :)

Natteeen går tunga fjäät, ruunt gåård och...


Saanktaa Luuciia, Saanktaa Luciaa...

upplagd av Blame it on the stones @ 21:35 4 kommentarer