Blame it on the stones

Sankta Lucia... eller?

Kommer ni ihåg Ally? Kommer ni ihåg hennes glöd, hennes längtan, hennes tveksamhet, hennes sökande efter sig själv och efter kärleken? För mig var Ally stor under några år. Jag grät när hon grät, och jag kände igen mig i hennes liv och jag ville nog vara som hon när jag blev stor. Hon är tillbaka... kl. 18.10 på TV4+. Och jag är stor nu. Hennes liv går dock i repris och mitt är konstant nya avsnitt. Ibland går jag dock runt och tror att jag lever en repris, vardagen är ofta den andra lik, i alla fall sturkturellt sett. Var det så jag tänkte om vardagen för 10 år sedan när jag satt klistrad framför Ally McBeal minst en timme i veckan? Tror inte att jag såg mitt 25åriga liv på det här sättet riktigt. Men egentligen kanske jag funderar mer som Ally nu än vad jag gjorde då... Ja, det var allt en bra tv-serie.

Vem är 2000-talets Ally McBeal?

Jaja... för övrigt är det snart jul och jag måste köpa alla klapparna på en och samma helg. Förmodligen ska jag göra det tillsammans med alla andra stockholmare... förmodligen kommer det att göra mig helt sjukt arg. Som tur är ska lillebror vara ett stöd i den processen.

Annars känner jag mig ledsen för att jag inte hört en endaste liten luciasång på hela dagen. Hur fan kan det komma sig? Ska inte nyhets-tv göra något fint inslag? Ska inte barn springa runt i vita linnen som är gråa nu ikväll och flamsa och sjunga plötsligt för människor lite överallt? När jag var liten klädde jag, Anna och Anna upp oss i luciakläder, tjafsade lite om vem som skulle få vara lucia på vilket ställe och slutligen plingade vi på dörren hos folk i området (det var på den tiden ALLA bodde på Turbo) och klev in och sjöng med de allra vackraste stämmor vi kunde. Turbo-borna var lyckliga och glada. Är det inte nu jag ska få tillbaka från andra? Ska inte mitt lussande ge något lussande tillbaka? Tydligen inte... Jag klurar på att ta fram den gamla körpärmen och sjunga en luciasång för mig själv! Det är ledsamt.

Även om jag ska köpa alla klapparna i helgen i den värsta julstressen så vet jag att det kommer att vara värt det när vi sitter där på julafton med paket och glögg och godis och god mat och varandra och myser och någon öppnar en av mina klappar och blir glad. :)

Natteeen går tunga fjäät, ruunt gåård och...


Saanktaa Luuciia, Saanktaa Luciaa...

upplagd av Blame it on the stones @ 21:35