Blame it on the stones: januari 2006

tisdag, januari 31, 2006

Fan fan fan

Det skulle varit du!

måndag, januari 30, 2006

Prisoners in paradise

Är vi det? Känner du dig som en fånge i ett paradis? Utifrån ett sociologiskt perspektiv skulle man kunna beskriva den västerländska människan på det sättet. Samtidigt så har väl många en bild av paradiset som någonting helt annat än den vardag vi alla varje dag kämpar oss igenom. Eller kämpar vi? Vi kanske njuter oss igenom dagen? Eller... förmodligen är det väldigt individuellt hur vi ser på vår vardag. Jag tror ofta att jag beskriver det sm om jag kämpar mig igenom dagen, men det är inte riktigt sant. Jag har det ju bra. Jag är ju lycklig, men det känns ändå som att jag väntar på någonting större. Är det paradiset jag väntar på? Paradiset kommer ju aldrig, det är verkligen att vänta förjäves (stavas det så?). När man börjar fundera på hur ord stavas är det dags att börja plugga igen tror jag, läsa, läsa, läsa. Jag kan ju stava, men just förjäves blev jag nu osäker på... Det kan ju inte vara förgäves? Eller? För jäves? Nej, fel! Jaja... ni fattar. Är det lyx att sitta och grubbla över hur ett ord stavas? En del kan ju för fan inte ens skriva! Läsa! En del har aldrig fått lära sig sådana saker. Betyder det att det här att min verkligehet mer liknar paradiset? Nej, det tror jag inte. Vi får väl alla finna en väg genom livet och en bild av ett paradis. Hur ser just ditt paradis ut?

min bror har nyligen anlänt till Nya Zeeland. Undrar om det finns platser där som han kan förknippa med pardiset? Undrar om han kommer hem med bilder och minnen som han vill beskriva som ett paradis? Ofta tror jag att det som känns exotiskt för en därför mer blir paradisaktigt i tanken, det är något nytt, vackert och häftigt. Jag menar, en skogspromenad i ett snötäckt landskap i mellansverige kan också se paradisaktigt ut när man ser det på bild. Här är vi dock så vana vid att se det att man inte reflekterar på samma sätt.

Prisoners in paradise? Jag vet inte. Men det kan på något sätt tilltala mig. Undrar hur de menade... de som är upphovsmän till skivan? Återstår att analysera en annan kväll, någon annanstans. Men som jag tidigare nämnt har jag ju valt att tro på Astrid och vem vet... imorgon kanske paradis-Oskar står och lurar bakom någon husknut för att ta mig med på en fantastisk resa. Jag skulle dock helst vänta lite, jag trivs ganska bra här där jag är. Hemma i brorsans rum hos mamma. Här ska jag nu fördriva en del tid under tiden som mitt kök blir renoverat.

Mycket bloggande kommer det förmodligen att bli... och det är ju trevligt.

tisdag, januari 24, 2006

Lai Lai

Just nu har jag tre galna brudar i lägenheten som sitter och glor på Desperate Housewives. Själv avstår jag från dessa elaka kvinnor som bara håller på fram och tillbaka. Jag pallar inte riktigt. Har i och för sig inte sett så många avsnitt men jag tror inte att det är riktigt min grej. Intrigerna flödar och jag blir bara trött. Är det detta vi ska lära oss och föra vidare till våra döttrar? Nej tack.

Jag har bjudit tjejerna på pannkaka med ost, kex och vindruvor till efterrätt. Gott. Men onyttigt. Tror dock att vi behövde en sådan kväll. Lite svull. Ibland sitter det fint. Hade inte ätit pannkaka på flera år. Konstigt egentligen. Kommer ihåg att det var standard med pannkaka hemma hos mamma på söndagskvällarna efter ridningen framför Bevvan i min barndom. Vilka minnen. Det var bra.

Denna dag av kvinnotema citeras en stor kvinna i rubriken. Hon är fantastisk, hon har grymma texter och hon är den hon är. Hon står för mycket. Jag läser för närvarande en bok av henne också.

Imorgon är det utbildning på gång. Jag ska lära mig massa bra saker på kommunens bekostnad. Det är fan dags med lite pay-back-time för deras del. The will dance for me tomorrow! Yeah!

måndag, januari 23, 2006

Who do you dance for?

Idag har jag gjort slag i saker. Jag har ringt och skällt på folk så att de styr upp lite grejer här i min lägenhet. Jag tänker fan inte ha en kass spis längre och nu får de även rappa på med köksrenoveringen, och min äckliga tvättstuga! Nu är det dags att få lite valuta för pengarna och sluta dansa efter den där jävla hyresvärdens pipa. Det är slutdansat för min del. Idag skulle jag även vilja löneförhandla, känner att jag skulle vara grym. Har dessutom fått brev från CSN... 2000 typ i kvartalet är det bara att börja casha ut för 3 års studier... Jag måste förmodligen byta jobb om det ska funka. Med tanke på min nuvarande lön så... Det suger att bli vuxen. I alla fall idag. Det slog mig att vi bara dansar runt här i livet och ibland så vet vi nog inte vem det är vi dansar för. När jag pluggade tänkte jag nog för mycket på vem och vilka jag dansade för. När man börjar jobba så rullar vardagen på och ibland måste jag ta tag i mig själv och reflektera. "FIF, who do you dance for?" Man är ju tvungen att dansa liksom, för att överleva. Om folk skulle sluta dansa så krackelerar samhällssystemet. För mig hade det räckt med att slå klackarna hårt i taket på krogen lite då och då...

Who do you dance for?

söndag, januari 22, 2006

Sunday, bloody sunday... ?

Har varit sjuk hela helgen, sov först bort hela fredagen för jag hade så ont i kroppen att jag inte stod ut med att vara vaken. Feberont ni vet... Sjukt drygt. Sen sov jag halva lördagen. Därefter kom min far och hämtade mig och sen åkte vi till min farmor för att hälsa på. Hon blev glad. Lycklig att ha oss där en lördagsafton, det är inte varje lördag som hon får besök. Det är så härligt att träffa henne, hon fyller på mig. Jag känner mig uppfylld när jag åker därifrån och jag tror att hon känner detsamma. Skönt med sådana blodsband.

Sen sov jag nästan tolv timmar mellan lördag och idag. Idag är det söndag igen. Men den här söndagen mår jag, trots min sjukdom, mycket bra. Jag har ju sovit och tagit det lugnt, träffat min morfar och hans sambo idag. Varit på långpromenad med min kära far i nästan 2 timmar i 10 minusgrader. Men jag älskar att promenara i den där staden. Jag tycker om det välkända vägarna, ån, sjön, elljusspåret. Jag tycker om känslan av att höra hemma där. Vet dock inte om jag skulle vilja bosätta mig där, någonsin. Men jag känner att jag hör hemma, staden är en del av mig, av den jag är. Och jag kommer alltid att känna mig hemma i naturen där. Det finns minnen vid varenda sten och backe. Det finns ansikten från det förflutna som dyker upp längs vägarna. Ansikten som jag inte tänkt på att de existerar. Ansikten som inte längre existerar.

Nu har jag, bortskämd som jag är, blivit hemskjutsad av min far. Därefter har jag petat i mig fiskpinnar, potatis och kokta morötter. Det var väl rätt nyttigt. Försöker med allt för att hålla halsbrännan borta. Den har ökat nu sedan jag blev sjuk. Mår så sjukt illa av halsbränna. Fy fan. Imorgon börjar ännu en arbetsvecka och jag hoppas att jag får vara frisk och att den blir bra. Min chef hade undrat om jag tyckte det var jobbigt på jobbet eftersom jag var sjuk i fredags... konstig hon är. Det får hon väl för fan fråga mig om. Inte någon annan. Människor kan man bli trött på. Jag kan bli otroligt trött på en del människor. Särskilt på henne.

Så, eftersom detta är en bra söndag så kan jag inte riktigt hålla med om dagens låtval... därav frågetecknet. Det kan ju faktiskt vara skönt med söndagar, när man är utvilad och nöjd med sin helg och har fyllt på sig själv på många sätt.

Imorgon kommer jag att gå till mitt jobb med ett leende på läpparna och fråga chefen om hon tror att jag tycker att det är jobbigt på jobbet. Det är inte säkert att jag kommer att fråga henne det, men om rätt läge dyker upp ska jag banne mig ifrågasätta det uttalandet. Lite oproffsigt i mitt tycke.

Sunday, bloody sunday, NO! TGIS (Thank God It's Sunday)

onsdag, januari 18, 2006

Spirit

Igår vandrade en själ ifrån oss och ifrån mig. Jordelivet är över för honom och han är nog lycklig nu någonstans i en annan värld, ett annat tillstånd, en annan tanke. Han somnade in och det såg fridfullt ut.

Kvar är människor i sorg, tomhet, saknad. Det är konstigt att döden är så långt ifrån oss hela tiden, trots att vi vet att varje dag är det många människor som lämnar oss. Och vi vet att vi alla en dag ska lämna den här verkligheten, i alla fall den kropp som vi har. Det är konstigt att vi så sällan pratar om döden. När det plötsligt är någon i ens eget sammanhang som säger adjö blir det så märkligt verkligt. Ett nytt perspektiv rullar in i hjärnan, i hjärtat, i ens egen själ. Trots att vi alla i släkten länge väntat på ögonblicket så kan man inte riktigt förbereda sig. Man kan inte riktigt förstå vad som händer, vad det innebär, hur det ska kännas. Med döden. Med människor som har sorg. Människor man känner som har sorg, som man aldrig tidigare konfronterats med i en sådan situation. Det är konstigt. Med döden.

Jag vet att han har det bättre där han är nu, efter sjukdom och svårigheter. Den tanken känns bra och sann. Den filosofin känns rätt och tröstande. Jag väljer att tro på Astrid. Jag väljer att tro på Nangiala.

måndag, januari 16, 2006

Born to run

Har nyligen kommit hem. Kommit hem från jobbet, från gymmet och från affären. Jag är så trött. Jag var trött redan innan den här dagen kom igång. Helgen har sugit enerig ur mig. Jag har varit i storstan, min favoritstorstad just nu. Jag är ganska kär i vår huvudstad. Stockholm är faktiskt en underbar stad, jag tycker det. Storstaden bjöd på en 13-timmars fest, vänner att kramas med, vänner att sakna här hemma i ensamheten. Vi hade så kul, jag skrattade så mycket! Jag dansade mer än jag gjort på åratal. Vi ville aldrig att natten skulle bli dag... men det blev den.

Idag har jag stått på bandet på gymmet en timme och svettats till, bland annat, Born to run. Kände att låten tilltalade mig idag, tilltalade mitt liv och min känsla. Jag svettades extra till den och jag misstänker att jag hade ett fånigt leende på läpparna när jag tränade till den låten.

Den här veckan är inte någon speciell vecka... Eller i.o.f.s fyller två drottningar år, 25 till och med. Och en tredje drottning blir sjuksköterska, det är bra. Det är stort. Det kanske är en speciell vecka ändå. Jag ska försöka styra upp grejer den här veckan... Fixa och dona lite. Det känns som om jag har en massa saker att göra... fast jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Nu börjar idrottsgalan. Kronprinsessan och prinsen hälsar välkomna och tar i hand med alla celebra idrottfreaks. De har målat sig och stylat sig och det ser otroligt flashy ut. De får god mat, fina priser och underhållning. Ja, tänk att jag alltid hamnar framför dessa galor trots att jag inte riktigt vet om jag gillar det eller ej. Men det är väl bra att de får lite uppskattning och sådant där. Undrar när vi kommunarbetare ska få gå på gala som sänds i TV och ha möjlighet att vinna lite fina priser? Det borde väl vara nu någon gång i början av året... skulle tippa att det är mellan idrottsgalan och guldbaggegalan. Jag undrar just vilken klänning jag ska välja... hmm... Bäst jag frågar chefen imorgon efter exakt datum så att jag kan shoppa någon ny, evetuellt ska Stella specialsy en åt mig. Hon har haft lite fullt upp nu efter H&M-kollektionen men nu har det väl lugnat sig lite...

Ah, min favorit Peter Jihde är programledare. Ja, då är det bäst jag kollar.

Baby, we are born to run! Med tanke på dages låt vill jag dela med mig av följande citat:

"If I seem free, it's because I'm always running..."

Det är inte samma artist som är upphovsman till dagens rubrik. pluspoäng till den som gissar rätt.

torsdag, januari 12, 2006

How's your heart doing

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag skippat min nya hobby två dagar på raken. Jag har dock bra skäl till varför... Har spontant druckit vin med vänner två dagar i rad och kommit hem lite senare än vanligt. När jag kommit hem har jag helt enkelt känt mig för trött för att orka. Och jag har ju lovat mig själv att lägga tid på själen den här veckan.

Hur mår era hjärtan? Jag vårdar ju mitt så ömt jag kan. Men hur vårdar ni era? Jag fick ju ett lyckorusjubel nerifrån Malmö... så det hjärtat oroar jag mig inte för. Jag önskar att jag hade kunnat vara där och firat med min vän som klarade det slutgiltiga testet på socionomutbildningen. Men själsligt var jag där. Det sa jag till henne, jag är med dig i hjärtat. Kommer exakt ihåg den fantastiska känslan, när man klarade oppneringen med bravur och skiten var klar!! Så skön känsla! Sådan livskick det var! Obeskrivligt. Grattis min guldbrud!

En guldgosse som jag ska få träffa i helgen ska också grattas. Hans hjärta måste ju må bra denna 25årsdag. Det ska bli sååå trevligt att få slå klackarna i taket med honom och våra vänner i helgen. Happy birthday, dear Le Kott!

Gammeltackan... how's your heart doing? Jag har en förfrågan om Kenta 44's nya hit... Tror du att du skulle kunna tänka dig att vara med i videon... Du och spindeln? Mestadels ska du bara stå framför en spegel och med vettskrämd min och klia dig i örat. För övrigt så tror jag att ditt hjärta kommer att skratta om du går på after work imorgon. När jag ringer runt 21.00 förväntar jag mig ölhallsljud i bakgrunden. Förstått?!!

Alla ni andra!! Berätta hur era hjärtan mår. För jag bryr mig och jag vill veta och jag tycker att ni alla förtjänar en rejäl klapp på axeln. I januari kan klapparna aldrig bli för många.

I helgen kommer jag i mitt vinrus fråga alla "How's your heart doing?" Förmodligen kommer folk att tycka att jag verkar vara en patetisk och dryg jävel som bara ska snacka och älta in i det sista. Men jag kan även ha sådan hur så att jag träffar någon som talar mitt språk! Över vinet igår kom nämligen jag och min kollega fram till att vi "talar" samma språk även om vi är väldigt olika. Språket som jag nu talar om sker oftast under tystnad i form av blickar, miner och tankar som vi osynligt överför till varandra. Jag är otroligt glad att jag har så många i min omgivning som talar mitt språk. För ibland när jag sitter runt fikabordet på jobbet så känns det som om jag hamnat i ett annat land. Bullshitland... Och det är fanimej värre än det värsta i flash-ass-city. Jag fattar inte vad de snackar om? Jag fattar inte hur en del kan snacka så mycket goja! How are their hearts doing? Maybe better than mine...

Peace in middle east... som min kära kollega brukar säga.

måndag, januari 09, 2006

KAOS OCH KÄRLEK

Ännu en vis man citeras i dagens rubrik. Jag känner honom inte men ibland så tror jag det. Han har sjungit för mig genom hela mitt liv. Även om inte så många av er närmaste där ute lyssnar på honom så skulle man lätt kunna tro det. Han sjunger om det som ni pratar om, det ni skriver om, det vi bryr oss så mycket om. Han är på vår sida.

Kaos och kärlek... Samtalsämnen som sällan ebbar ut. Vi vrider och vi vänder. Funderar och diskuterar.

Jag längtar. Till kärleken. Jag är glad för att jag funnit den. Jag är glad för alla som funnit den. vad fan är det egentligen? Det vill jag ha i kommentarerna idag... vad är kärlek med tre ord? Spännande. Jag säger som den vise mannen en gång sjöng: "Du får vad du vill, så det räcker till, precis vad du vill... Bara du gör mig... lycklig, lycklig, lycklig!" Men kärlek är ju inte bara lycka... tyvärr. Jag känner att jag är alldeles för trött för att glida djupare in i detta ämne ikväll. Det räcker att jag avslöjade mina schizofrena drag igår... Jag menar... detta är ju en blog, ingen jävla psykoanalys.

Nu ska jag sova... Imorgon kommer jag att skriva om något sorgligt tror jag. Jag ska nämligen ta adjö av en av my finest imorgon. Hon ska lämna mig, hon ska lämna mellansverige... Hon drar norrut. Och det gör hon ju jävligt rätt i. Men separationer är jobbiga.

Idag lämnade även den lille landet. Han drog söderut. Nu ska han uppleva världen på sitt sätt. Och jag är så glad för hans skull och jag är så stolt över att han gör det. Fast samtidigt lite ängslig. Han klipper navelsträngen från främst sin mor tror jag... Svårt men bra.

Svammel svammel.

Kaos och kärlek!!

// FIF

söndag, januari 08, 2006

Själens krigare

Det är söndag. Det är en dag att vara stark på. En dag att kriga, kämpa, slåss. Så har det varit för mig i många år. Söndagar krigar jag, fast jag vet inte riktigt mot vem. Förmodligen är det väl mot mig själv. Min själ gör sig ofta påmind på söndagar. Ja ja... alltså jag vet att jag har en själ de andra dagarna också. Men just på söndagar utmanar min själ mig. Det låter ju helskumt... Men idag är en typisk sådan dag. Jag vaknar vid 10 och somnar om för jag är såååå trött eftersom jag inte kunde somna förrän vid 4 i natt som var. Går upp runt 12. Äter frukost och funderar på vad jag ska ägna mig åt denna lugna och egentligen sköna söndag. I London är verkligen söndagar bästa dagen. Då var jag alltid ute hela dagen och njöt. Nu är jag ju inte i London... men ändå... Jag kan ju bara inte sitta inne hela dagen och glo! Eftersom jag ska på uppstyrd 25-årsfest på lördag bestämmer jag mig för att cykla ner till stan och köpa mig något snyggt tills dess. Då måste väl själen bli glad?! Ja, om den/jag får något fint så att den/jag kan känna mig fin och nöjd när den/jag ska iväg på partaj. Sagt och gjort. Jag är på stan strax efter 14 och har då 2 timmar på mig att strosa runt och titta på fina saker. Staden är lite öde så här på söndagen, gissar på att de stora shoppingställena lite utanför centrum är betydligt mer kaotiska. Men jag gillar ju att gå i affärer med lite människor inuti.

Hittade jag något?! NEJ! Jag sprang runt i affärerna utan att se en enda grej jag ville ha (läs: ilandsprobelm). Jag hade ingen att prata med och själen bara skrattade åt mig som jag hetsade runt. Själen längtde efter en kopp kaffe på något mysigt kafé med någon som VERKLIGEN kunde göra mig lycklig, nöjd och fin. Tyvärr var det bara jag (och min själ) som var på stan som jag kände och jag hade ingen lust att fika själv. Då skulle jag ju verkligen bli tvungen att slå ihjäl min själ. Än mindre hade jag lust med att fråga någon okänd person om han/hon ville fika.

Jag gick hem. Jag gick och drog cykeln, så att det skulle ta lite tid och så att jag skulle få frisk luft. Frisk luft är bra i förebyggande syfte om man laddar för att kriga en hel kväll mot sin egen själ. För att fortsätta preventionsarbetet ringde jag några goda vänner när jag kom hem som fyllde på min hink och bara är så där bra som de är. Jag tittade lite på På Spåret vilket jag tycker är ett mysigt program... Men själen gillade inte På Spåret, för mycket Svennevarning på det TV-programmet... (den skrek: JALLA! Stäng av Oldsberg innan jag dör av mossgubben!)

Själen mår ändå rätt bra nu när kvällen är här. Bättre än vanligt på söndagar. Det kan bero på den tid jag la ner på förebyggande åtgärder men också på att jag inte varit ute och slarvat i helgen vilket i vanliga fall brukar uppröra själen något enormt. Såja... lilla själen... ska vi sluta fred? Nej... ännu är det söndag. Jag lurar den inte så lätt men jag tror att lite Dumlekola har fått själen på bättre humör. Låter det destruktivt? Ja... det är egentligen inte så farligt. Det kanske är som så, att om jag la ner lite mer tid varje annan dag i veckan på min själ så skulle den vara gladare på söndagar och inte behöva hävda sig så mycket. Det ska jag nog göra den här veckan. Veckans utmaning till mig själv: Lägg ner mer tid på själen!

Oj, nu piper det i telefonen...

Det var från fredagens dating-partner. Själen spann.

lördag, januari 07, 2006

Wake up

Dags att vakna. Det vankas familydinner/lunch. Lunch is more like it, då jag jobbar denna lördag eftermiddag och kväll. Men det är inte så tungt, jag får ju umgås med en av mina fantastiska kollegor hela kvällen och träffa en massa härliga ungdomar. Jag tycker verkligen om mitt jobb. Lönen är det enda som är lite att klaga på... men jag tänker inte klaga just idag. Om jag någon gång känner att jag börjar klaga för mycket så är det väl dags att byta jobb helt enkelt.

Det har varit en bra vecka, fats jag har lite svårt att vakna på morgonen. Klockan ringer och jag tror att det är mitt i natten fortfarande. Det är en omöjlighet att ta sig upp. Jag bestämmer mig för att ligga kvar och vila ett tag och så somnar jag om igen. Det är jätteskönt att somna om... Sätta på en bra skiva och slumra i några timmar till. Men jag får ju inte sova bort mitt liv! Jag måste vakna nu!! VAKNA! Idag gick jag upp så sent att jag inte kan äta frulle eftersom jag ska ut och ät med min familj. Så det blev bara lite blåbärsoppa. Jag måste bli bättre på att gå up. Man kan väl inte fylla 25 år och fortfarande ligga och dra sig till halv ett på förmiddagen. Då är det dags att göra en förändring. Jag har ju en underbar väckarklocka som jag fått av några chix. Den kan man spela in "uppväckningssignalen" på. Sjukt kul. Tror jag måste göra en ny som påminner mig om att jag inte får sova bort livet.

Livet är ju nu. Precis just nu är det. Är livet värt att "blogga" bort? Förmodligen inte... men just nu är jag inne på min smekmånad i "blogvärlden". Så just nu är det nog värt att lägga lite tid på detta. Tänk om man kan bli beroende? Tänk om mitt "bloggande" leder till att jag stänger av det normala sociala livet och bara lever framför burken. Det vore ju oerhört tragiskt. Fast jag tror ändå att det är bättre att "blogga" bort livet än att sova bort det. Jag lämnar ju avtryck. Om någon funderar på vem den där tjejen framför burken var kan de ju alltid läsa min blog. Förresten känns det som om de är lång tid kvar tills dess att folk börjar kalla mig för "tjejen framför burken". Eller? Är det någon som vill ge mig feedback på det? :)

P3 spelar som vanligt en salig blandning musik. Ena minuten blir jag glad och minuten efter spelar de någon skit som gör att man vill spy och så orkar jag inte gå och byta... så härdar jag ut hela låten och har jag sedan riktig otur så har jag låten på hjärnan resten av dagen. Hur kommer det sig att så många dåliga låtar har en tendens att fastna i hjärnbalken? Det är för mig en gåta... eller egentligen inte. Det är väl någon girig jävel med Gessle-hjärna&smak som sitter och pillar på datorn... och vips! Så har man en dålig dänga.

Wake up! Dags att vakna och inte sitta här i mörkret och brainstorma. Nu ska jag snart gå ut i vintern och möta den riktiga världen med ett leende! Wake up. Klockan är ju för fan snart 14.00!

fredag, januari 06, 2006

The Walk

Vill börja med att säga att jag verkligen var övertygad om att det var fredag den trettonde idag igår... Endast för att jag hade ett samtal på jobbet om fredag den trettonde. Så... jag försöker inte leva snabbare än alla andra... Jag jobbar verkligen på att leva i nuet.

Idag har varit en märklig dag. Jag har inte gjort särskilt mycket känns det som men jag tror att jag har det i alla fall. Jag har tvättat, pratat i telefon - långa och roliga samtal med mina kära gudinnor, varit på fika-date, lagat mat med min syster-yster och försökt kolla alla schyssta bloggar i cyberrymden. Ja, det är det jag har gjort denna dag. Grejen var att daten jag har varit på egentligen skulle ha inneburit en promenad. Det blev det inte. Det blev en maratonfika (ja, inte i klass med gudinnefika, men ändå) med kaffe och cola light. Och det var trevligt, över förväntan. Jag tror att dating är bra. Mer dating åt folket! Spelar ingen roll om det är en promenad, en fika eller ett restaurangbesök.

Det är sjukt dåliga TV-program ikväll har vi märkt, jag och min vän. Vi sappar och sappar utan att det händer någonting i rutan. Kasst på en trettondag. Idag vill väl folk sitta hemma i soffan, se på en bra film och äta upp alla julchoklad som är kvar. Jag är missnöjd med TV-planeringen. That's it!

För övrigt så tror jag att det är flera där ute i natten som promenerar. En liten fågel viskade i mitt öra att Salas gator även blir flanerade på denna afton. Det gladde mig att höra. Vem vet... kanske leder någon promenad idag till något större än det som redan är...

torsdag, januari 05, 2006

So far so good

Alright!

Dag 2 i cyberrymden. Det känns bra. Jag har nyligen lunkat in genom dörren från en lång dag på min arbetsplats. Men i morgon är det röööd dag. Då är jag ledig. Då ska jag sova ganska länge, och sen ska jag verkligen försöka få lite ordning på klapparna, julisarna, som jag inte packat upp ännu. Sen jobbar jag igen på lördag. Hmm... och så ska jag på middag med "kärnfamiljen" eftersom den lille ska ge sig iväg på villovägar. Ja tänk, ännu går det även bra för den lille parveln. Jag får nästan erkänna mig besegrad, han lyckas med mer än jag drömmer om för tillfället. Men jag ska börja ta in snart. Bara jag får komma ur vinteridet. Jag längtar till att himlen ser blå ut och till att promenera i vårsolen. Vi har ju tagit oss igenom julen, de första dagarna år 2006, and So far so good... Men jag känner på mig att det bara kommer att bli bättre. För varje dag som går ljusnar det lite borta vid horisonten.

År 2006. Vad har vi att vänta av det nya året? Jag känner mig ganska exalterad och på gång. "This is the year"-känslan. Visserligen var det så jag och mina systrar resonerade inför 2005 också och jag tror inte riktigt att året som gått var året av år direkt. Ett ganska halvdant år för mig... Fick dock mitt första riktiga jobb, och min första riktigt EGNA lägenhet, vilket var fantastiskt bra. Jag har, som jag sa vid utvärderingen hos The Cage bland bubbel och bubbel, lärt mig att "bara vara jag" 2005. Det är ju rätt stort. Jag vet inte om jag trivs så bra med det alltid... men det är nog nyttigt att bara sitta och vara med sig själv. Det händer att jag upptäcker nya saker hos mig själv fortfarande som jag nästintill förvånas över. Samtidigt kanske detta "bloggande" är en flykt från att bara vara jag. Till och med när jag är bara med mig själv har jag ett behov av att dela mina tankar med andra människor. Och jag vet, att ni är många med mig där ute. Jag och "dubbeltank" har redan gissat på vem som blir nästa "bloggare" av chixen... Vi får se om det stämmer.

Natten börjar lägga sig över taken här på den snöklädda gatan utanför och denna trettondagsafton är över. Imorgon är det verkligen fredag den trettonde... och jag ska på date.

Together alone

Jag sitter ute i någon slags rymd och skriver detta alltså. Människor kommer att kunna läsa det jag skriver... ja, det vill säga om de nu hittar hit. En god vän påbörjade detta Blog-projekt och jag tilltalades av tanken.

Jag ska alltså sitta här och i viss utsträckning dela med mig av mina tankar. Det slog mig... att det är lite ensamt, lite skumt, att sitta här och skriva men samtidigt så är det ju förmodligen några som kommer att läsa det jag skriver i alla fall. Hoppas att Blame it on the stones stamgäster kommer att vara mina vänner utspridda i landet som jag sällan ser och som jag så innerligt saknar. Och då kommer vi ju att tillsammans på något sätt. Delvis därav rubriken. Together alone. Och så funderade jag på om jag skulle ha någon slags röd tråd på rubrikerna. Då kom jag på att rubrikerna ska kunna relateras till någon musiker/band. Det kan vara ett namn på en låt, på ett album eller något annat som kan relateras till en musiker/band. Jag tänker inte avslöja vilken/vilket utan de blir läsarens sport på den här bloggen. Gå in och kommentera och skriv vad rubriken syftar till (även denna).

De visar "Älskar dig för evigt" på TV. En fantastisk film. Jag gråter när jag ser hela filmen. Jag ser inte hela idag, känner inte för att gråta. Mer för att skratta. Ska nog snart krypa ner och läsa. Lånade Bananflugornas herre av en kollega. Tror att den kan ge mig ännu ett perspektiv på livet. Boktips välkomnas!

Hmm... undrar just vad jag ska ta för rubrik imogon...

Blame it on the stones