Prisoners in paradise
Är vi det? Känner du dig som en fånge i ett paradis? Utifrån ett sociologiskt perspektiv skulle man kunna beskriva den västerländska människan på det sättet. Samtidigt så har väl många en bild av paradiset som någonting helt annat än den vardag vi alla varje dag kämpar oss igenom. Eller kämpar vi? Vi kanske njuter oss igenom dagen? Eller... förmodligen är det väldigt individuellt hur vi ser på vår vardag. Jag tror ofta att jag beskriver det sm om jag kämpar mig igenom dagen, men det är inte riktigt sant. Jag har det ju bra. Jag är ju lycklig, men det känns ändå som att jag väntar på någonting större. Är det paradiset jag väntar på? Paradiset kommer ju aldrig, det är verkligen att vänta förjäves (stavas det så?). När man börjar fundera på hur ord stavas är det dags att börja plugga igen tror jag, läsa, läsa, läsa. Jag kan ju stava, men just förjäves blev jag nu osäker på... Det kan ju inte vara förgäves? Eller? För jäves? Nej, fel! Jaja... ni fattar. Är det lyx att sitta och grubbla över hur ett ord stavas? En del kan ju för fan inte ens skriva! Läsa! En del har aldrig fått lära sig sådana saker. Betyder det att det här att min verkligehet mer liknar paradiset? Nej, det tror jag inte. Vi får väl alla finna en väg genom livet och en bild av ett paradis. Hur ser just ditt paradis ut?min bror har nyligen anlänt till Nya Zeeland. Undrar om det finns platser där som han kan förknippa med pardiset? Undrar om han kommer hem med bilder och minnen som han vill beskriva som ett paradis? Ofta tror jag att det som känns exotiskt för en därför mer blir paradisaktigt i tanken, det är något nytt, vackert och häftigt. Jag menar, en skogspromenad i ett snötäckt landskap i mellansverige kan också se paradisaktigt ut när man ser det på bild. Här är vi dock så vana vid att se det att man inte reflekterar på samma sätt.
Prisoners in paradise? Jag vet inte. Men det kan på något sätt tilltala mig. Undrar hur de menade... de som är upphovsmän till skivan? Återstår att analysera en annan kväll, någon annanstans. Men som jag tidigare nämnt har jag ju valt att tro på Astrid och vem vet... imorgon kanske paradis-Oskar står och lurar bakom någon husknut för att ta mig med på en fantastisk resa. Jag skulle dock helst vänta lite, jag trivs ganska bra här där jag är. Hemma i brorsans rum hos mamma. Här ska jag nu fördriva en del tid under tiden som mitt kök blir renoverat.
Mycket bloggande kommer det förmodligen att bli... och det är ju trevligt.
upplagd av Blame it on the stones @ 23:10
7 kommentarer:
Paradis-Oscar är död, faktiskt. Men paradis? Paradiset är väl lite som lycka? Men lite lättare att nå, för det är en konkret plats medan lycka är en känsla. Flyktig? Paradis är mycket förknippat med exotiska platser i fjärran länder, och ofta måste platsen begränsas och man måste kunna blunda för vissa yttre omständigheter... Fattigdom till exempel, eller föroreningar kanske? Många gånger orättvisa?
Jag tror att om man kan finna paradiset och lyckan i sin egen vardag, och inte alltid måste sträva så långt bort (eller bort överhuvudtaget) för att finna dessa, då besitter man stor rikedom.
Jag undrar vad som är Joey Temests paradis..?
Kan detta vara paradiset? Att sitta framför en skärm och skriva ngt meningslöst om sitt liv eller kanske några meningsfulla tankar.
Känner mig rätt nöjd att jag överhuvudtaget kunde skapa min egna blog. Titta gärna in på den. Än så länge meningslöst dravel.
Jag tror du behöver en rejäl karl som fixar ditt kök och gör plättar på kvällen.
För min del är felet att jag tänker för mycket. Om man bara slappnar av och låter jobb, tränning och allt bara glida förbi så tar man sig igenom vardagen galant.Jag tror inte man kan leva i ett paradis, bara uppleva det.
PZ
Sen tror jag att förgäves var rätt...
jag har aldrig funderat på paradiset, jag tror aldrig jag har använt uttrycket "det här måste vara paradiset" som just nu är det enda sättet jag kan komma på att jag hört folk använda ordet. paradiset. darling hur kom du att fundera på det?
Om jag aldrig har funderat på paradiset, befinner jag mig då i paradiset? Alltså, om jag inte har en längtan efter det så måste det vara närvarande...eller? Eller är jag i helvetet å har förträngt alla tankar om ngt så ljuvligt för att jag ens ska överleva?
Förresten man kanske inte kan dö i från helvetet?
Fan va visa ni är. Det är ju en paradiskänsla bara att ha så fantastiska vänner vill jag lova.
Seychellerna ladies and gentleman!
PZ
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida