Här kommer hon
Jag är frisk, ja, åtminstone friskare. Sååå skööönt. Mina fantastiska kollegor har varit hemma hos mig på förmiddagen och fikat. Nice att träffa folk... jag har varit nästintill het isolerad den senaste veckan. Har längtat efter människor. Och ikväll ska jag jobba så då får jag nog träffa en hel del människor. Jag ska grädda våfflor till ungdomarna ikväll. Smaksens.Här kommer jag i alla fall... frisk. Jag ska inte vara sjuk mer på hela året. Jag ska göra allt för att hålla mig frisk. Det är så värdelöst att vara sjuk. Så. Här kommer hon... en ny frisk människa.Jag funderar på hur helgen ska te sig... Har några olika alternativ. Hmm... Vi får se. Borde väl inte utmana sjukdomen alltför mycket. Försöka ta det lugnt. Men jag vill umgås med människor, jag känner mig socialt utarmad efter den här veckan. Snacka om att jag har ett stort socialt behov. Det märks verkligen nu.Solen skiner. Åh! Kan inte våren komma nu!? Jag vill verkligen ha vår. Jag vill ha sol, blåsippor, uteservering. Allt sånt.Nästa helg bär färden till Stockholm... Lars på fredagen tillsammans med fröken S. Vi ska hänga runt i storstaden hela helgen och bara ha det bra. Hänga med AM och gå på mysiga fik, ölhak och eventuellt en och annan nattklubb. Det blir bra.Nu ska jag försöka äta något och snart cykla ner till mitt fantastiska jobb och njuta hela kvällen av att vara där! Jag har längtat dit i flera dagar.:)
Vackra människor
Jag har vackra människor omkring mig, de skiner som solar i mitt hjärta. De gör mig lycklig. Dagar i slutet av mars när snön aldrig vill smälta, kärleken aldrig vill vända och sjukdomen aldrig ger upp, då är jag så enormt glad att alla dessa vackra människor omger mig. De är min bomull i vardagen. Under min studietid hade systrarna Rockberg ett slagord som ofta användes och kladdades på allmänna platser runt om i världen: "Det vackra folket är fula" kan man finna skrivet på många nattklubbar och husväggar. De flesta av er förstår nog vad vi ville säga med det. Idag kan jag bara skratta åt dessa upptåg och tycka att vi nog var lite "väl". Men just då var det viktigt att ta ställning, tycka och skrka ut det till så många som möjligt. Idag känns det mer luddigt och inte särskilt klarsynt.Men de vackra människor jag har omkring mig har ingenting gemensamt med det vackra folket i slagordet. I de olika sammanhangen har ordet vacker totalt olika innebörd. De vackra människorna i mitt liv är vackra på riktigt, utan och innan, för alltid. Det är stort. Vackra människor är också namnet på en skiva. En skiva jag en gång fick av en som jag idag skulle vilja säga var en del av "det vackra folket", eller jag tror åtminstone att han ville vara en del av det. Han var lite så... Vi hade lite svårt att komma överens, va hade många iskussioner och han kunde få igång mig på 2 röda. Jag tror aldrig att jag kommer att träffa honom igen. Jag vet inte ens om jag skulle ha någon större lust... han är ingen magic man som kommer att förfölja mig livet ut eller så. Men han fanns i mitt liv och han gav mig en skiva som heter Vackra människor... och det betyder ju någonting. Ibland var han riktigt klockren i sin tolkning av MIG, men han gav sig på att tolka mig alltför många gånger...Vilket jävla svmmel om den människan... Här kommer i alla fall: Vackra människors Sång
Fast det regnat fjorton dagar och du slutat tro på sol.
Fast himlen och din hud har samma färg.
Och du slutat ens försöka verka klyftig, kul och cool
och november har fryst fast i ben och märg.
Fast mascaran börjat rinna och ditt hår är torrt och tunt
och du talar utav rädsla att va tyst.
Och du hört dig själv och insett att du bara pratar strunt
och egentligen bara vill bli kysst.
Om du pendlar mellan kemiskt hög och helt naturligt låg
och aldrig känt dig gråare än nu.
Och om du blundar framför spegeln så var snäll och kom ihåg;
Att vi är inte vackrare än du.
Och ifall skulderna försvann tillsammans med ditt studielån
och du är för slutkörd för att känna stress.
Och ingen, ingen ringer till din nya telefon
och ingen skickar ens ett tafatt SMS.
Och ifall halsen är den enda del av kroppen som är torr
och spårvagnskontrollanterna har haffat dig igen.
Och ditt kärleksliv är reducerat till att surfa porr
och du börjat kalla katten för din enda sanna vän.
Fast du tappat tron på lyckan, på dig själv och alltihop
och inte har vart kär sen 97.
Och om du stångat väggar tills du fallit blödande ihop
är ingen av oss vackrare än du.
Om du skyller allt på andra när du vet att du har fel
och skolkar från din tjänst som ALU.
Och du pantat både stolthet och varenda ägodel.
Är ingen av oss vackrare än du.
Om David Hasselhoff bedyrar: ”Skönhet kommer inifrån”
Med armarna om sin plastikopererade fru.
Och varje ord av uppmuntran känns mera som ett hån
är ingen av oss vackrare än du.
Om du vaknar mitt i natten av en strid och stilla gråt
och är rädd för mörkret fast du fyllt 27.
Och du viskar ut i tystnaden ett meningslöst förlåt
är ingen av oss vackrare än du.
För precis som med det mesta så är skönhet relativ
det handlar mest om ljus och perspektiv.
Och även om det inte kan förändra nånting nu
är ingen av oss vackrare och jag är inte vackrare
och vi är inte vackrare än du.
Fin tyckte jag. Jag hyllar er alla vackra människor i mitt liv.Peace out!
Morphine and chocolate
Har under ungefär ett dygn lyckats se de 12 första avsnitten av den gamla serien Sex in the city. Lillen var ju så förtjusande i julas att han gav mig en redig box med lite "hangover"-material, funkade dock lika bra som sickmaterial. Jag har tittat på Carrie och Mr Big och mindes självklart när sista avsnittet fyrades av i goda vänners lag, en (hör och häpna!) "hangover"kväll i Flash ass city. Vi grät. Haha. Vi kände väl igen drömmen som vi önskar oss, drömmen som hon fick. Eller tog? Jagar vi drömmen? Eller, rättare sagt: jagar jag drömmen? Drömmen om Carrie (-ie, +o) och Mr Big?
Har kommit på att det inte är något vidare att vara sjuk längre. Pratade med fröken S (som för övrigt blivit smittad) tidigare och kom fram till att den första dagen tänker man mest på simpla lösningar för hur man på ett värdigt sätt ska kunna uthärda dagen. Mina damer och herrar, dag 5 när man vaknar är det helt andra saker som snurrar. För det första vaknar man klockan fem (5!!) på morgonen av att man har så satans ont i ryggen att det enda som känns någorlunda okej är att stå rakt upp och ner. Men vem fan står rakt upp och ner i sin lägenhet klockan fem på morgonen?? Jag försökte på alla möjliga sätt, tro mig, det måste ha sett SJUKT kul ut. Sen fick jag panik och började fundera på alla olika sjukdomar som jag drabbats av... Ryggskott? Lunginflammation? Aids? Eller ett vanligt liggont? Klockan sju började jag leta i telefonkatalogen efter vilken familjeläkare som jag borde tillhöra. Klockan prick åtta ringde jag till den jag gissat på... Var det fel? Skiter älgar i skogen? Jag blev hänvisad till "listningsenheten" och fick till slut där fatt i vilken familjeläkare jag tillhör... Efter en del spekulerande tyckte den snälla sjuksköterskan (sjuksköterskor är bra människor) att jag skulle komma dit så att doktorn fick titta på mig. Mannen med den osynliga kappan skjutsade runt mig under förmiddagen, till doktorn, apoteket... Tänk att sådana män finns... Ja , sådana där som är lite som Zorro eller Stålmannen... Man vet inte riktigt om de finns eller inte. Om man drömmer eller om de är på riktigt? De liksom bara kommer och fixar till grejer i ens liv när man tror att man måste fixa det själv. Alltså... jag skulle kunna fixa det själv utan problem. Men ibland är det så skönt att Mannen med den osynliga kappan bara finns, och gör, och är helt bestämd med ATT han gör det.
Under den här tiden (=större delen av min förmiddag) hann jag fundera på en hel del andra saker... Typ...: är det inte lite synd om Laila Freivalds? Ska vi dissa sönder den stackars damen eller give her a break? Jag tycker att det får vara nog nu. Göran Person känner jag mig trött på, hans tid är ute. Hur ska det gå i valet egentligen? Hur går det för dem på jobbet? Ojoj... undrar hur jag ska göra med mina dagar som jag varit sjuk? Ska jag ta ut semester och komp? Eller ska jag förlora flera tusen den här månaden för att jag hade oturen att drabbas av den här skiten?! Fuck. Och hur blir det då med pengarna som ska betalas till det gamla bostadsbidraget som tydligen blev för stort? Tänk om man kunde dela utgifter med någon?! Varför ska vi singelboende unga vuxna med ambitioner, feta studielån och dålig lön drabbas? Eller nej, så jävla drabbade är vi nog inte i jämförelse... Akta mig för girigheten!! Och så där maler det i huvudet... på den 5e dagen.
Mannen med den osynliga kappan kan dock på intet sätt likställas med Mr Big. Mr Big är ju på riktigt, han syns och han ältas och han är på riktigt-riktigt. Men tills på riktigt-riktigt så får jag väl nöja mig med Mannen med den osynliga kappan.
Doktorn gav mig Morphine (var lugna: hostmedicin) och jag gav mig själv chokladglass.
So, Morphine and Chocolate in bed... Not bad at all.
Och, alla ni som kan: Keep it real-real!
"Jag vill se dom där skyarna igen
jag vill försöka igen
den här gången
den här gången kanske världen förstår oss
Rockenroll, blåa ögon
Rockenroll, blåa ögon - igen."
Ja, jag satt hemma, sjuk som jag är och började läsa låttexter och...
VIPS!!
... så blir jag så där förbannat nostalgisk, ni vet.
Saker väcks till liv, människor, ett liv före detta.
Would I do it all over again? Jag vet inte...
Igår längtade jag efter att få vara bebis igen så att någon bara kunde ta hand om en... det behöver man när man är sjuk. Åh, jag lovar att jag ska bli världens bästa mamma för mina ev. barn. Jag längtar efter min mamma och pappa när jag är sjuk. Jag villa tt de ska komma och kolla om jag har feber, mata mig med precis det jag är sugen på och tala om att det snart blir bra igen.
Klart jag inte skulle vilja göra om mitt liv eller uppleva det som varit en gång till. Klart inte. Men det skulle vara kul att, när man dör, få några "Sliding doors- alternativ" på sitt liv för att få uppleva hur det skulle kunna ha blivit.
Hahha... nu börjar BB, jag ska kolla på ett avsnitt, bara för att jag är sjuk...
LOVE!
Take it or leave it
Efter en innehållsfylld helg i min gamla hemstad med troget sällskap av Sheriffen har jag nu återvänt till min nuvande hemstad där jag sällskapar med en hel drös andra fantastiska människor. Jag har under mina lediga dagar på västkusten funderat över mina livsval... Jag valde bort den staden mot den här staden. Hur fan gick det till? Om jag skulle göra en lista över plus och minus med städerna (som endast de städer som de är för mig) skulle den gamla hemstaden ta hem plusen med enorm marginal. Men nu har jag av någon anledning flyttat hit, här är jag. Här har jag skapat ett liv, ett nytt liv. Ett rätt bra liv. I'm taking it, not leaving it. Men det finns många punkter som kan bli bättre.
I och med det valet så gjorde jag också indirekt en massa andra val. Jag stängde dörrar, rensade mobilen, dammade av gamla relationer som inte kunde glömmas och gick till botten med dem. Ja, så gott det gick. Det var skönt. Det var bra, det var precis vad jag behövde. Man skulle faktiskt kunna säga (hör och häpna) att flumm-FIF STRUKTURERADE upp sitt liv. Jag skaffade mig ett jobb och brände lik. Älgfobin jobbar jag fortfarande med, men det vet jag egentligen inte om det är nödvändigt... Älgar är väl mest onödigt trams. Vad ska man med dem till om man slipper? I'm leaving them as often as I can or as long as the abcense of them won't hurt me. (Haha... sjukt bra formulering, de blir alltid coolast på engelska också! )
Det "strukturerade" livet ter sig ibland svårt och provocerande. Ganska snabbt vill jag ha utmaningar och äventyr. Äh, och jaja, förhasta er inte... ni är fler med mig... Nu är bara frågan vad nästa punkt är? Vilken är den nästa hållplatsen i mitt liv? (Feedback tack!) Jag har några utgångar som snurrar, jag har några utgångar som värmer, jag har några utgångar som är ingångar. Jag har några utgångar som är mina och bara mina, jag har några som jag delar. Jag svamlar nu, jag vet. Men min hjärna och mitt hjärta får åtminstone jobba. Det mår jag bra av. Det är jag. I'm taking me, not leaving me.
Alright now
Jag sitter och sippar vin med en av my finest. Vi har precis börjat "piffa" oss. Smink tar bort tröttheten efter 2 veckors hårt arbete... dygnet runt känns det som om jag står i samhällets tjänst. Har dock, denna onsdagskväll, gjort mitt sista pass för den här veckan. Det känns grymt skönt. Jag ska vara ledig, förlusta mig och ha det gott. Haha! Nice! Hälsa på vänner, gå på jazzkonsert och sova. Mmmm. Ikväll ska vi göra stan osäker som det heter, men det blir nog mer att vi kommer gå ut och göra staden säker eftersom vi är sådana ordentliga och ödmjuka personer. TJOHO!!
Puss och kram från The Needle and The Cage!!
Those winters
"They beat you up, they force you down against the snow. Sun's been further and the snow has been harder. You know the sky's been greyer before. You know the winter has been colder. You know 'cause you know those winters so well. All the parents and the kids are erased by the snowflakes, but you hear their trembling voices, they are gathering in the haze. And the fists and bony elbows force you... They beat you up so badly this time, but you know the darkness has been darker before and the shadows has been shorter. You know 'cause you know those winters so well. You remember all those winters... the snow drifts under your back. The blizzard making tears in your eyes and the strokes bruisers in your face. Soon, I guess, the summer comes around. From time to time it's better to be beaten up in the back yard when the sun sets, with a pink sky above."23.26, nyss hemkommen från jobbet en lördagsnatt. Kidsen har varit hemma hoppas jag, för hos mig har det knappast varit en enda. Jodå, de vanliga, kanske 20 stycken, men resten hoppas jag varit hemma. Om jag fått bestämma ikväll, hade jag varit hemma. Dragit ner persiennerna och låtsas som att snöyran utanför inte existerat. Jag vet, alla pratar om vädret, alla gnäller om vädret. Vi är svenskar, vi har många bott i det här landet (alldeles för länge kan man komma på ibland) under många årså vi vet att det kan vara så här. Så fort jag i mars/april brukar gnälla om att våren ska komma tar min familj/släkt upp mitt födelseår och säger ungefär så här: "Ja, men FIF, vet du inte att 1981 på valborgsmässoaftonsnatten när vattnet gick då var det snöstorm ute och ambulansen du och mamma åkte i hade jättesvårt att ta sig fram på Västerås-vägen... Sen runt den 5:e maj när ni åkte hem då låg kvinnorna i bikini på balkongerna på Åkra och solade... Så är det svenska vädret. Och vi glömmer aldrig vilket snökaos det var den 1-2 maj när du skulle födas och vi skulle ta oss till BB..."
Vi lär oss inte, kanske är det en del av tusningen med årstidena - att alltid göra en deal av att "det är så speciellt just i år"... Vi mår nog bra av det, denna väntan och längtan efter våren, eller likväl efter snön innan den kommer. Tidningarna har något att älta om och vi har något att ingående diskutera på kafferasten. Sjukt tråkigt. Men tänk när det är 7 grader vår och den röda kavajen åker fram och vi kan stå mot husväggen, känna solen värma i ansiktet och njuta. Det är ganska ofattbart. Förresten, imorgon är det Vasaloppet och då passar ju vädret in... Jag ska ligga i sängen, äta frulle och sappa mellan Vasan och TV4-morgon.
Those winter mornings aren't always that bad.
Baby face
Babyface, Tobbe Stjärtfödd, Patt-Anna och sådana namn är vi väl alla bekanta med från vår egen skoltid. Barn kan vara elaka, men varifrån kommer denna elkhet egentligen? Jag satt och dividerade lite denna förmiddag, i stället för att göra andra givande saker...
Åt min förtjusande frukost (:fil med icas special k, te, linfrösmårgås och ägg + päron) samtidigt som jag lyssnade till Lantz i P3. Annika och hennes bättre sidekick hade besök av någon sorts Bratt-vetare och diskuterade (alldeles för länge) Östermalmsbrattsen och bland annat deras utseende. Det var i och för sig ganska roande... de kom fram till att Bratts-killar ofta har rätt hög panna och alltid går runt med någon sorts "jagsernerpåallaandramin". Det stämmer ju faktiskt in på bilden man har av bratts (jag stavar med 2 t och är inte helt övertygad om att det är rätt). Det jag vill komma till är att det är intressant hur vi delar in människor i olika fack och lägger ner bra radiotid och massa annan tid på att prata om det i oändlighet. Under min studieperiod la nog jag och mina systrar ner lika mycket tid på att prata om och skratta åt folk som på att plugga (men det gick jävligt bra för oss i alla fall, tro inte att det tog över). Men vi döpte i alla fall folk efter utseende eller någonting de gjort/sagt/var. Ett smakprov på smeknamn:
#
Bignose - Ni fattar...#
Dollface som först hade ett mycket dockliknande ansikte men allteftersom tiden gick förvandlades denna docka till en jävla idiot-kille och blev då i stället
Fuckface# Vargen - Han var förmodligen en jävel på att yla, dessutom hade han eld/fiskar på väggen för att få fart på stämningen...#
MacThomas - ni kommer väl ihåg burgaren...
#
Hulken - inte grön men ändå...
#
Gaston - utefter arbetsplats, vi är förmodligen inte de enda tjejerna som kallat honom det...
#
Mr Rabbit som var förtjusande men som alltid hade sin vapendragare
Lille Skutt vid sin sida.
#
Mongo-grynet - jävligt mongo och jävligt liten och ettrig?
#
Scarface - sjukt elakt.Ja, detta var några av de namn vi utdelade under 3 års tid och de kommer att bestå för alltid. Vi hade förmodligen också blivit tilldelade smeknamn som vi inte visste om... vilket vi får vara glada för. Smeknamn eller bratt eller vad ni vill, utseende och den personlighet man som människa presenterar tar stort utrymme i vårt samhälle.
I den lilla by jag besökt denna vecka bodde 100 personer, den enda affären som fanns var som en sådan liten lanthandel vi kan se i gamla filmer och den var öppen mellan 12 och 17 varje dag utom tisdagar och söndagar för då var det helt stängt. När jag dök in där med 5 killar från Västerås som alla vill visa upp sin gangsteryta så långt det går blev det tyst och spänt i lanthandeln. Människor stirrade och undrade vad det var för huliganer som kom in och slet i läsk, chips och choklad. Jag kunde inte annat än att småle för mig själv. Jag kände mig glad för att jag inte bodde där, för att jag visste mer (jag vet inte vad de tänkte, men jag tror att jag kunde lista ut det). Men nu har de något att prata om där, att skvallra om och de är välkomna att utdela smeknamn på oss... bara jag slipper veta vad.
I need a man to love
Jag har inte skrivit på över två veckor... illa. Har dock haft fullt upp. Delvis har mitt lilla kök blivit klart, vilket jag är mycket tacksam för. Delvis har jag jobbat som en galning de senaste två veckorna och knappt haft någon energi kvar till någonting annat, inte ens till bloggen. (Sorry :( ) De senaste 4 dagarna har jag befunnit mig uppe i Ingenmansland. Långt borta från det civiliserade Sverige har jag bott i en stuga tillsammans med 8 betongungar från 8 olika länder. Det har varit spännande, jobbigt och jag har inte haft någon som helst mottagning till mobilen (vilket kaos i en 24årings värld)... Vi har promenerat långa sträckor i snöstorm, badat bastu, kört/åkt hundsläde, skjutit lerduvor (läs: försökt) och mycket, mycket mer. Jag har pendlat mellan att vara alltifrån en schysst tjej som haft kul med ett gäng ungdomar till att ha rollen som förbannad och gnällig tjurkärring med håret på sniskan och falsettröst. Ajaj... och jag som lovade mig själv att alltid vara cool! Det gick i stöpet.
Efter denna turbulenta tid har jag ikväll landat här hemma, hemma hos mig. Det slog mig plötsligt att även denna så kallade civiliserade fristad är ett riktigt Ingen mans land. Det finns inte en man så långt ögat når... Ingen man som står här med öppna armar, middag och rödvin och säger "Hey babe, fan vad jag har saknat dig när du varit borta i FYRA dagar!" Fan fan fan. Jag gick till min ganska lilla men ack så tappra skivsamling och hittade min hjältinna. Hon förstår mig och hon är galen. Och hon vet hur fan det känns att vilja ha en man att älska. Mannen med stort H - var är han? Var fan ska jag leta? Bakom en jävla sten eller? På väggarna runt omkring mig har jag bilder av kvinnor, kvinnor i olika skepnader. När jag läser tidningen drar jag på mig mina feministiska glasögon utan att ens veta om det och så sågar jag allt som osar ojämställdhet. När min kollega drar ett blondin-skämt känner jag avsmak och förstår inte hur i helvete han kan tycka att den där låga humorn är rolig. Det blixtrar i mina ögon och jag går igång som ett ångvält bara han andas sexism. Han tittar på mig som om jag är född på en annan planet och undrar när det blev förbjudet att skoja om saker. Är jag bitter? Är jag den där vidriga rödstrumpebruden som föraktas av mannen med stort H? Jag vet inte. Ändå, trots denna utläggning... vem tror Ni det var som styrde upp städningen av stugorna denna morgon och som stod där med disktrasan i högsta hugg och dirigerade förortspojkarna bland städredskapen. Hur kommer det sig att ens karaktär är så dubbel? Kan man vara en rödstrumpebrud som hatar allt vad ojämställdhet heter samtidigt som man går in i rollen som grinig surkärring och känner större (och det var enormt) ansvar än någon annan för att se till att städningen blir snyggt och väl genomförd? Hur går jag ihop? Allt detta på en dag. Och rubriken som sammanfattar skiten är: I need a man to love.
Jag fattar inte ett skit. Jag vet inte ens om de olika delarna som jag idag försökt sy ihop till en text ens hör samman? Men så är jag, och allt på en dag. Det enda som jag vet är helt sant denna kväll är att "I need a man to love". Det skulle man kunna se som ett framsteg men jag vette fan.
