Blame it on the stones

Morphine and chocolate

Har under ungefär ett dygn lyckats se de 12 första avsnitten av den gamla serien Sex in the city. Lillen var ju så förtjusande i julas att han gav mig en redig box med lite "hangover"-material, funkade dock lika bra som sickmaterial. Jag har tittat på Carrie och Mr Big och mindes självklart när sista avsnittet fyrades av i goda vänners lag, en (hör och häpna!) "hangover"kväll i Flash ass city. Vi grät. Haha. Vi kände väl igen drömmen som vi önskar oss, drömmen som hon fick. Eller tog? Jagar vi drömmen? Eller, rättare sagt: jagar jag drömmen? Drömmen om Carrie (-ie, +o) och Mr Big?

Har kommit på att det inte är något vidare att vara sjuk längre. Pratade med fröken S (som för övrigt blivit smittad) tidigare och kom fram till att den första dagen tänker man mest på simpla lösningar för hur man på ett värdigt sätt ska kunna uthärda dagen. Mina damer och herrar, dag 5 när man vaknar är det helt andra saker som snurrar. För det första vaknar man klockan fem (5!!) på morgonen av att man har så satans ont i ryggen att det enda som känns någorlunda okej är att stå rakt upp och ner. Men vem fan står rakt upp och ner i sin lägenhet klockan fem på morgonen?? Jag försökte på alla möjliga sätt, tro mig, det måste ha sett SJUKT kul ut. Sen fick jag panik och började fundera på alla olika sjukdomar som jag drabbats av... Ryggskott? Lunginflammation? Aids? Eller ett vanligt liggont? Klockan sju började jag leta i telefonkatalogen efter vilken familjeläkare som jag borde tillhöra. Klockan prick åtta ringde jag till den jag gissat på... Var det fel? Skiter älgar i skogen? Jag blev hänvisad till "listningsenheten" och fick till slut där fatt i vilken familjeläkare jag tillhör... Efter en del spekulerande tyckte den snälla sjuksköterskan (sjuksköterskor är bra människor) att jag skulle komma dit så att doktorn fick titta på mig. Mannen med den osynliga kappan skjutsade runt mig under förmiddagen, till doktorn, apoteket... Tänk att sådana män finns... Ja , sådana där som är lite som Zorro eller Stålmannen... Man vet inte riktigt om de finns eller inte. Om man drömmer eller om de är på riktigt? De liksom bara kommer och fixar till grejer i ens liv när man tror att man måste fixa det själv. Alltså... jag skulle kunna fixa det själv utan problem. Men ibland är det så skönt att Mannen med den osynliga kappan bara finns, och gör, och är helt bestämd med ATT han gör det.

Under den här tiden (=större delen av min förmiddag) hann jag fundera på en hel del andra saker... Typ...: är det inte lite synd om Laila Freivalds? Ska vi dissa sönder den stackars damen eller give her a break? Jag tycker att det får vara nog nu. Göran Person känner jag mig trött på, hans tid är ute. Hur ska det gå i valet egentligen? Hur går det för dem på jobbet? Ojoj... undrar hur jag ska göra med mina dagar som jag varit sjuk? Ska jag ta ut semester och komp? Eller ska jag förlora flera tusen den här månaden för att jag hade oturen att drabbas av den här skiten?! Fuck. Och hur blir det då med pengarna som ska betalas till det gamla bostadsbidraget som tydligen blev för stort? Tänk om man kunde dela utgifter med någon?! Varför ska vi singelboende unga vuxna med ambitioner, feta studielån och dålig lön drabbas? Eller nej, så jävla drabbade är vi nog inte i jämförelse... Akta mig för girigheten!! Och så där maler det i huvudet... på den 5e dagen.

Mannen med den osynliga kappan kan dock på intet sätt likställas med Mr Big. Mr Big är ju på riktigt, han syns och han ältas och han är på riktigt-riktigt. Men tills på riktigt-riktigt så får jag väl nöja mig med Mannen med den osynliga kappan.

Doktorn gav mig Morphine (var lugna: hostmedicin) och jag gav mig själv chokladglass.

So, Morphine and Chocolate in bed... Not bad at all.

Och, alla ni som kan: Keep it real-real!

upplagd av Blame it on the stones @ 17:41