Blame it on the stones

I need a man to love

Jag har inte skrivit på över två veckor... illa. Har dock haft fullt upp. Delvis har mitt lilla kök blivit klart, vilket jag är mycket tacksam för. Delvis har jag jobbat som en galning de senaste två veckorna och knappt haft någon energi kvar till någonting annat, inte ens till bloggen. (Sorry :( ) De senaste 4 dagarna har jag befunnit mig uppe i Ingenmansland. Långt borta från det civiliserade Sverige har jag bott i en stuga tillsammans med 8 betongungar från 8 olika länder. Det har varit spännande, jobbigt och jag har inte haft någon som helst mottagning till mobilen (vilket kaos i en 24årings värld)... Vi har promenerat långa sträckor i snöstorm, badat bastu, kört/åkt hundsläde, skjutit lerduvor (läs: försökt) och mycket, mycket mer. Jag har pendlat mellan att vara alltifrån en schysst tjej som haft kul med ett gäng ungdomar till att ha rollen som förbannad och gnällig tjurkärring med håret på sniskan och falsettröst. Ajaj... och jag som lovade mig själv att alltid vara cool! Det gick i stöpet.

Efter denna turbulenta tid har jag ikväll landat här hemma, hemma hos mig. Det slog mig plötsligt att även denna så kallade civiliserade fristad är ett riktigt Ingen mans land. Det finns inte en man så långt ögat når... Ingen man som står här med öppna armar, middag och rödvin och säger "Hey babe, fan vad jag har saknat dig när du varit borta i FYRA dagar!" Fan fan fan. Jag gick till min ganska lilla men ack så tappra skivsamling och hittade min hjältinna. Hon förstår mig och hon är galen. Och hon vet hur fan det känns att vilja ha en man att älska. Mannen med stort H - var är han? Var fan ska jag leta? Bakom en jävla sten eller? På väggarna runt omkring mig har jag bilder av kvinnor, kvinnor i olika skepnader. När jag läser tidningen drar jag på mig mina feministiska glasögon utan att ens veta om det och så sågar jag allt som osar ojämställdhet. När min kollega drar ett blondin-skämt känner jag avsmak och förstår inte hur i helvete han kan tycka att den där låga humorn är rolig. Det blixtrar i mina ögon och jag går igång som ett ångvält bara han andas sexism. Han tittar på mig som om jag är född på en annan planet och undrar när det blev förbjudet att skoja om saker. Är jag bitter? Är jag den där vidriga rödstrumpebruden som föraktas av mannen med stort H? Jag vet inte. Ändå, trots denna utläggning... vem tror Ni det var som styrde upp städningen av stugorna denna morgon och som stod där med disktrasan i högsta hugg och dirigerade förortspojkarna bland städredskapen. Hur kommer det sig att ens karaktär är så dubbel? Kan man vara en rödstrumpebrud som hatar allt vad ojämställdhet heter samtidigt som man går in i rollen som grinig surkärring och känner större (och det var enormt) ansvar än någon annan för att se till att städningen blir snyggt och väl genomförd? Hur går jag ihop? Allt detta på en dag. Och rubriken som sammanfattar skiten är: I need a man to love.

Jag fattar inte ett skit. Jag vet inte ens om de olika delarna som jag idag försökt sy ihop till en text ens hör samman? Men så är jag, och allt på en dag. Det enda som jag vet är helt sant denna kväll är att "I need a man to love". Det skulle man kunna se som ett framsteg men jag vette fan.

upplagd av Blame it on the stones @ 21:21