Blame it on the stones

For all happy endings

Enda lediga dagen den här veckan påbörjades med tidigt uppvaknande trots att jag fick sova hur länge jag ville. Halv 9 var bruden uppe och spanande ut på den förhoppningsvis soliga dagen. Sen ringde Papi. Han skulle småprata och jag uttryckte tydligen viss frustration, kände att jag ville ut ur råtthålet, bort från betong och Raggertown, ut i friheten. Men Papi var trött och skulle slappa. Sen lade vi på. Sen ringde han upp. Papi hade funderat och tänkte att "nej, lilla flickan måste luftas, så vi drar till stugan". Klockan 11 var han här i nya bilen. Vi lyssnade på Lars och rullade iväg mot idyllen, mot min äkta sommarkänsla. Där stod farmis med utslagna armar och kaffe. Ängarna på den svenska landsbygden är överfulla av midsommarblomster, det är grönt och människor badar. Jag tog en halvmils joggingtur, gick riktigt bra trots värmen! Sen slängde vi oss i sjön, första doppet för i år... tidigt för att vara mig. Hängde sen i solen på stugtomten hela eftermiddagen. Fick färskpotatis och sill. MUMSIGT! Ville aldrig åka hem. Ville vara kvar i flera dagar, varva ner, läsa och ha det bra.

Bläddrade i expressen (som jag gör typ 1 gång om året) och fann mitt ex på en dubbelsida, ihållandes nerknarkad rockstjärna. Märklig upplevelse.

Skönt att må bra idag, att inte vara trött efter galen lördagsnatt. Jag och min kumpan hamnade med varsitt glas rött på mindre krog, snackandes om relationer. Hur är det med våra relationer? Människor är bra konstiga... Det var det vi kom fram till ungefär. Och att vi funderar mycket på våra relationer till olika människor. Vad vill vi ha ut av en kärleksrelation? Vad är en kärleksrelation? De ser ju så förbannat olika ut jämt. Ingen är den andra lik. Hur ser det ut om 20 år? Hur lever jag då? Hur lever du då? Det är blankt. Men jag hoppas att jag är lycklig, vad det nu är som kommer att göra mig lycklig har jag ingen aning om. Jag är lycklig nu. Kanske ser jag på lycka på ett halt annat sätt då. Vad vet vi egentligen?

Mitt förra inlägg är mycket spännande måste jag säga. Jag hade ingen aning om att det skulle se ut på det där sättet, för jag skrev en text. En rätt bra text... bland annat riktad till min kära som fick välja rubrik... Men nu syns det inget och jag kommer inte riktigt ihåg... Så den texten blir för alltid ett mysterium. Ett mysterium i cyberrymden.

Så... nu är även denna söndag snart förbi. Det är själva fan att jag inte har någon här att kramas med! Men så är det. För övrigt är veckans motto följande: I krig och fotboll är allt tillåtet om det går ut på att krossa USA!

Relationer, härlig dag, fotboll och lite mysterium känns som nyckelord.

For all happy endings, my friends!

Som Di Leva sjöng igår: "Vi har bara varandra!" Till och med Löga i Raggertown kändes för en kort stund som en något andlig plats där människor faktiskt tänkte på lite mer väsentliga saker en "BIRABIRABIRA och BRUDAAAAR"...

upplagd av Blame it on the stones @ 21:03