whatever people say I am, that's what I'm not??
var ute och surfade på myspace efter en kväll i soffan med Let's dance-gänget... hittade på lite Arctic monkeys-musik att underhålla mig med och på sidan stod just rubrik-texten. whatever people say I am, that's what I'm not... och så satte hjärnan igång, som om den inte varit igång hela veckan redan och verkligen behöver vila... nejdå. den vill jobba. fredagsnatten kan väl inte bara gå till spillo på det här sättet? okey då.jag håller på och kommer underfund med hur en speciell klass ÄR i en skola i förorten där jag sliter om dagarna. jag försöker förstå hur klassen fungerar, vilka svagheter vi behöver jobba med, vilka bra saker vi måste förstärka. och när jag träffar gruppen så kämpar alla mer eller mindre febrilt med att framställa sig själva och varandra så som de vill framställas och så som de vill framställa varandra. hur mycket sanning får jag egentligen ta del av?
jag undrar själv ibland om bilden som jag har av människor i min privata närhet stämmer med hur de själva ser på sig själva. hur skapas bilden av oss? jag är ju av åsikten att bilden skapas i samspel och i sammanhang med andra människor. men hur mycket makt har vi egentligen själva över hur vi framställer oss? det är en sak i jobbet. för även om jag står där med fjärilar i magen och svett i handflatan så har jag makten att framställa mig som ett proffs på det jag gör och människor FÖRVÄNTAR sig ju att jag ska göra det. men hur är det egentligen med den privata sidan? jag tror att jag är lika i de flesta sammanhang jag befinner mig i men det är klart att det skiljer sig... och om mina vänner, min familj och mina löst bekanta skulle få beskriva mig så tror jag att bilderna skulle bli rättså olika. huvuddragen skulle såklart stämma överens (men jag menar en riktig djupdykning), jag är ju inte schizo eller så... men det skulle vara intressant att se skillnaderna. och vilken beskrivning skulle stämma bäst överens med min egen?
ibland kan jag känna mig missförstådd, som om jag hamnat i ett fack i den här världen redan när jag inte ens fyllt 26... jag är inte klar ännu. jag vill mer!
Satan said dance! So let's go! (Clap your hands say yeah)
upplagd av Blame it on the stones @ 23:25
2 kommentarer:
gud så roligt. diskussionen på hörna i går kväll gick så här:
man borde låta en massa olika människor skriva en biografi om ens liv. Ett kapitel av farmor, ett av bästa vännerna, ett av arbetsgivaren etc etc etc. DET skulle vara mkt intressant läsning.
Det var dock ingen i hörna-hörnet som vill bli den som vi skulle skriva om. Har alla så många dirty secrets?!
Ja, jag tycker att jag med jämna mellanrum vill göra uppror mot det där... Ibland inser man liksom att en del människor i ens omgivning betraktar en och "behandlar" en lite efter en bild de har av en, och ibland känner jag lite att det stämmer inte. Den här personen som jag betraktar som en av mina närmsta vet faktiskt inte vem jag är! Men det är väl så. Man utvecklas ju hela tiden, och sakta men säkert förändras man, eller fördjupas kanske mer. Och om det då är någon som håller sig kvar närmre ens yta, så uppstår en nivåskillnad. Man kan aldrig stiga ner i en flod två gånger. Den jag var igår är jag inte idag. Och den jag vill vara kan jag inte bli så länge jag är medveten om att jag VILL vara den... man måste bara vara...
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida