måndag, april 14, 2008

På tunnelbanan hem satt jag och tänkte på en pojke som jag träffade idag. Han far så illa och ingen vuxen verkar kunna få grepp om situationen. Alla tycker och tänker men inget händer. Jag funderar på hur han upplever den här tiden? Hur känns det ikväll när han somnar, om han somnar? Vad drömmer han? Vad tänker han när han vaknar?

Och Englas mamma, hur ska hon kunna överleva? Vad ska hon ta sig till?

Jag fattar inte. En del saker är så sorgliga. Jag fattar ingenting av det.

upplagd av Blame it on the stones @ 21:49

3 kommentarer:

Klockan 10:58 , Blogger Lina H. sa...

mmm man blir rädd av att tänka på all ondska och man blir ledsen av att tänka på alla sorgligheter. det är skitsvårt att vara tacksam för vad man har, men när hjärnan går i gång å tänker på hemskheter så förstår man lite bättre.

idag är det så himla vårigt här. i miss you!

 
Klockan 11:39 , Anonymous Anonym sa...

usch ja. man blir bara så fruktansvärt ledsen och arg. svårt att glädja sig över småsaker då, men det är väl det man måste göra...

 
Klockan 20:08 , Blogger dubbeltänk sa...

att distansera sig - är det att vara professionell? måste ha ett "professionellt" perspektiv i min interventionsplan...vad är professionellt. när man jobbar med sånt här hela dagarna behöver man trots allt göra det. på något sätt. är det professionellt? vad tycker du socialarbetare i norr? :)

jag håller med...vissa saker är så sorgliga att det kryper inpå en tills man nästan blir tokig. vad tror du att pojken skulle vilja att någon såg eller gjorde?

saknar! looove!

 

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida